Yolik och hans vänner

"Under fötterna bredde inte gräs ut sig utan brunröd mossa. På den låg gnagda små ben med tofsar av päls, sönderrivna vingar och brutna insektsben. Vännerna stelnade till. Deras små hjärtan drog ihop sig av rädsla. Vona tryckte sig tätt intill Yolik och frågade oroligt: — Vad tror du, vem bor i de där håligheterna? — Jag vet inte … men jag tror att det är någon stor och rovgirig, viskade Yolik och gnuggade nervöst sin lilla nos. — Det finns inget att fundera på, sade Flosi med darrande röst. Det är garanterat ett rovdjur. Och det verkar inte vara ensam. Vi måste gå härifrån innan något hemskt händer. — Ja … vilket kusligt ställe, höll Vona med. Låt oss gå tillbaka. — Vänta! sade Katla och kisade och i hennes ögon blixtrade lekfulla gnistor. Jag ska kolla. Tänk om det inte finns någon där? — Ja … och tänk om det finns någon, viskade Flosi. Vad gör vi då? — Då springer vi! fnissade Katla och blinkade åt honom. — Katla, det är en dålig idé, försökte Yolik stoppa henne. — Sluta nu! viftade hon bort honom. Förresten ligger staden bakom det här berget. Och jag minns att det var någon som väldigt gärna ville ha ett fotografi! Yolik såg hoppfullt på Vona. Han hoppades att hon skulle kunna övertala Katla att avstå från den här dumheten. Men Vona kände sin vän alltför väl: om Katla hade bestämt sig för något så gav hon sig inte. Särskilt inte när det handlade om risker. Vona suckade tungt, viftade med handen och sade tyst: — Gör som du vill. Dig kan man ändå inte stoppa. Men snälla, var försiktig. Katla log, flög djärvt fram till håligheten, kikade in – och stelnade till. Ur mörkret stirrade enorma ögon på henne, brinnande av ilska. "